GammelDansken

Det är enormt mycket att läsa.. Jag ger er två dagar :P Sen lägger jag upp mer information..

Tecken på förlossningskomplikationer då veterinär bör kontaktas:

• Överskriden dräktighetstid (Mer än fyra dygn)
• Tempratursänkning med åtföljande tempraturhöjning utan att förlossningen har kommit igång.
• Nedsatt allmäntillstånd.
• Blodiga eller gröna flytningar från slidan.
• Kraftiga värkar som inte resulterar i framfödandet av en valp inom två timmar.
• Svagt värkarbete som ej leder till resultat inom sex timmar.
• Fostervattenavgång som ej följs av förlossning inom sex timmar.
• Längre tid än fyra timmar sedan en valp förlösts och fler väntas.
• Ett foster som fastnat i förlossningsvägarna.

Hur länge ska man vänta om ingenting händer?
Det är viktigt att lära sig göra en rimlig bedömning av om tiken har kommit in i utdrivningsstadiet eller om hon fortfarande befinner sig i öppningstadiet.
Tre saker talar om för oss att hon har kommit in i utdrivningsstadiet, nämligen:

• att vi kan se att hon har krystvärkar,
• att temperaturen har återgått till normal nivå eller
• att vattnet har gått.

Om någonting eller allt av detta har inträffat, men ingenting mer tycks hända så kan man ange följande riktlinjer:

Om tiken har svaga och oregelbundna värkar så kan man vänta i upp till 2 - 3 (max 4) timmar innan man tar henne till en veterinär.
Om hon har starka, täta värkar däremot utan att det händer något så är det ett tecken på att hon antingen har ett för stort foster, är för trång, eller att någon valp ligger fel. Man bör då inte vänta mer än högst 20 - 30 minuter innan man vidtar åtgärder. Får tiken ligga längre tröttar hon ut sig och risken ökar för att valparna ska kvävas.









Hur tätt kommer valparna?
Intervallet mellan valparna brukar variera mellan 5 och 60 minuter. I en undersökning kunde man påvisa att vid okomplicerade normalvalpningar kom nästa valp inom 30 minuter i en tredjedel av fallen.
I två tredjedelar av fallen hade nästkommande valp anlänt inom 60 minuter och i över 70 % hade den nästkommande valpen fötts inom 90 minuter. Endast i 12 % av fallen dröjde det mer än 120 minuter mellan valparna. Räkna alltså med att normalt vänta i högst 2 timmar mellan valparna.
Möjligen något längre om allt verkar normalt för övrigt. Har tiken många valpar kan så lång tid mellan valparna bara accepteras mellan några av dem, annars överskrids maximitiden för valpningen (12 timmar).

Hur lång tid får valpningen ta?
Normalt bör valpningen inte ta mer än 12 timmar. Drar den ut längre på tiden är det dels risk för att valparnas moderkakor lossnar och att de därmed kvävs, dels att tiken får bakterieinväxt i livmodern, vilket kan äventyra hennes hälsa och framtida fertilitet.
Under övervakning kan hon möjligen tilllåtas att hålla på i upp till 24 timmar, men aldrig längre än så. Ibland hör man talas om tikar som har fött levande valpar så sent som 48 timmar efter det att valpningen börjat.
Ofta framhålls detta som något positivt och märkligt av den som förmedlar historien. Den inställningen är helt felaktig och visar på en anmärkningsvärd nonchalans för tikens och valparnas välbefinnande.

Hur kan valpar överhuvudtaget klara sig så länge?
Ja det beror på flera faktorer. För att valpen ska kunna överleva fordras att moderkakan fortfarande har tillräcklig kontakt med tikens livmodervägg så att den kan förse valpen med syresatt blod. Under valpningen drar sig livmodern samman mycket aktivt och kommer därigenom att medverka till att moderkakorna lossnar. Man brukar ange att det kan ta 6 - 8 timmar för en moderkaka att lossna helt, från det att valpen börjar matas fram i förlossningsvägarna. Är livmodern värksvag så fungerar denna frammatning sämre och därmed kan även moderkakornas avlossning fördröjas. Ger man livmodersammandragande medel, som oxytocin, så på skyndas istället denna avlossning.

 Hur vet man att det är den sista valpen?
I de flesta fall ändrar tiken sitt beteende när den sista valpen väl är född. Värkarbetet och krystningarna upphör och hon ägnar valparna sitt odelade intresse. Hon blir lugn och lägger sig tillrätta för att ge valparna di. Är man ändå osäker kan man försöka palpera hennes livmoder för att undersöka om det finns fler valpar kvar. Är tiken inte alltför tjock eller spänd i buken brukar man kunna känna eventuella kvarvarande valpar. Fostren är förhållandevis stora och bör inte kunna undgå upptäckt. Känner man bara en diffus förhårdnad mitt i buken, men inte t ex ett tydligt huvud så får man avvakta några minuter och sedan känna efter igen på samma ställe. Finns förhårdnaden kvar är det troligen ett foster. Finns den inte kvar var det troligen bara livmoderhornet som drog ihop sig. Är man fortfarande osäker får man ta tiken till veterinär för en röntgenundersökning.

Efterbördsstadiet
Efterbördarna kommer som regel tillsammans med valpen eller inom en kvart därefter. Ibland händer det att flera valpar föds utan sin efterbörd och att dessa sedan kommer efteråt. Här kan man också ha användning av en peang för att försöka greppa eventuella framhängande fosterhinnerester, vilka är hala och annars svåra att få grepp om. Sitter moderkakan hårt fast ska man dock inte försöka sig på att dra ut den med våld. Det kan leda till kraftiga blödningar. En sådan efterbörd får istället sitta kvar tills den lossnar spontant, vilket den vanligtvis gör relativt snart. Om oturen är framme kan kvarvarande efterbördar sno sig om den efterföljande valpen och därmed försvåra förlossningen. Man bör alltid försöka räkna antalet efterbördar och se att de stämmer med antalet födda valpar. Skulle någon efterbörd bli kvar blir tiken vanligen dålig inom något dygn och kan få hög feber.
Veterinärhjälp erfordras då för att få ut efterbörden och behandla tiken så att hon inte får livmoderinflammation. Tikarna äter gärna upp en del av efterbördarna. I vilt tillstånd är detta mycket ändamålsenligt. Dels innehåller de näring och hormoner som ökar hennes mjölkproduktion, dels skulle de annars ligga kvar och skräpa ner i lyan. Man bör emellertid inte låta tiken äta alltför många efterbördar, eftersom det kan medföra att hon blir väldigt lös i magen. Ett par stycken räcker gott. Tiken brukar ha efterbördsflytningar i upp till ca tre veckor efter valpningen. De brukar vara rikligast under första veckan för att sedan avta. Livmodern är helt återställd efter ungefär nio veckor.

Valpningskomplikationer
Problem i samband med valpningen kan bero på tiken, dvs vara maternella eller bero på fostren, dvs vara foetala. Vanligast bland de orsaker som kan hänföras till störningar hos modern är att hon är värksvag eller har för trånga fostervägar. Vanligast bland de orsaker som kan hänföras till valparna är att dessa ligger fel, är för stora eller är missbildade eller döda.

Trånga fostervägar
Genom sitt gemensamma ursprung kommer de olika hundrasernas valpar inte att skilja sig så mycket åt i storlek vid födelsen. Detta får som konsekvens att de småvuxna raserna får förhållandevis mycket större valpar än vad de storvuxna får. Problemet med för trånga fostervägar drabbar således främst dvärghundsraserna. Man brukar ange som gräns att det kan bli problem när valpvikten överstiger 5 % av vuxenvikten. Hos många dvärghundsraser väger valparna upp mot 8 % av vuxenvikten och det säger sig då självt att det gärna blir svårigheter i samband med förlossningen. Bidragande faktor är också att uppfödarna accepterar att dvärghundsraserna bara får en eller ett par valpar. Samtidigt vet vi att även när de mellanstora eller storvuxna raserna har så få valpar, så leder det ofta till problem, bl a på grund av att stimulansen till igångsättande av förlossningen blir för svag och pga att sådana valpar blir stora genom avsaknad av konkurrens om näringen under fosterutvecklingsperioden. Det borde därför vara klokt att även hos de småvuxna raserna avla för större kullstorlek. Trånga fostervägar kan också uppkomma till följd av en skada, t ex påkörning av en bil. Bäckenbrott är en inte helt ovanlig komplikation i samband med trafikolyckor. Är man medveten om att tiken har haft en bäckenskada bör man låta undersöka henne noggrant innan man bestämmer sig för att para henne. Att låta para en tik i medvetande om att hon måste förlösas med kejsarsnitt måste anses oetiskt. För att i största möjliga mån förebygga valpningskomplikationer till följd av för trånga fostervägar väljer en del dvärghunds uppfödare att para tikarna redan i ettårsåldern, då bäckenet ännu är relativt töjbart.
Fördelen av detta får vägas mot nackdelen av att tiken, även om hon är relativt färdigutvecklad kroppsligen, vid denna tid knappast är psykiskt mogen för att ta hand om en kull med valpar. Detta kan dels hämma tikens och valparnas utveckling och även medföra en hel del merarbete för uppfödaren.

Värksvaghet
Primär eller sekundär värksvaghet är de två absolut vanligaste orsakerna till valpnings problem hos hund. Med primär värksvaghet menar man att tiken antingen inte visar några som helst tecken på att aktivt försöka krysta fram valparna (total primär värksvaghet). Ibland kan tiken till en början ha svaga och oregelbundna värkar och föder kanske också någon eller ett par valpar, men sedan stannar värkarbetet av innan hela kullen är född (partiell primär värksvaghet). I dessa fall är det extra viktigt att man har följt tiken med regelbundna temperaturtagningar. Det är dock inte säkert att en primärt värksvag tik uppvisar de typiska tecknen på att hon är i öppningsstadiet. Bäddningsbeteendet utlöses delvis av livmodersammandragningarna och kan utebli om dessa är svaga. Även om temperaturen vanligtvis går ned inför valpningen så kan även detta tecken utebli vid fall av utpräglad primär värksvaghet. Iband kan man först se att vattnet har gått eller vid vaginalundersökning känna en fosterblåsan via en helt öppen livmodermun. Orsaken till primär värksvaghet kan, förutom olika sjukdomstillstånd, vara en ärftligt betingad felaktighet i livmodermuskulaturens ämnesomsättning, som gör att den inte svarar på signalerna att dra ihop sig. Denna typ av värksvaghet förekommer ofta familjärt och det bör man ta hänsyn till i avelsarbetet. Bristande värkarbete kan dock också bero på att tiken bara har en eller ett par valpar och att hon därigenom får för svaga signaler för att kunna svara med ett effektivt värkarbete. Samma sak kan inträffa om hon har döda valpar, vilka inte kan ge henne några signaler till värkarbete alls.
Det motsatta förhållandet, att hon har väldigt många valpar och därmed en mycket utspänd och tunn livmodervägg, kan ge samma resultat. I dessa fall behöver störningen inte vara ärftligt betingad. Det är inte heller ovanligt att lite äldre tikar får problem med värkarbetet. Av den anledningen parar man inte gärna tikar som är äldre än ca 8 år, och SKK kräver numera ett friskintyg för tikar som är över 7 år och skall gå i avel. Fetma kan också förhindra ett effektivt värkarbete. Man bör därför alltid se till att tiken är i god kondition innan parningen. Bantning under dräktighetsperioden bör självfallet inte förekomma. Oro eller stress kan också leda till ett ineffektivt värkarbete, varför man alltid bör se till att tiken har vant sig vid valpningsplatsen i god tid, och att hon har lugn och ro omkring sig vid valpningen. Värksvaghet kan också bero på att tiken inte kan mobilisera tillräckligt med kalk i blodet för att livmodermuskulaturen ska kunna fungera effektivt. Verklig kalkbrist är dock inte vanligt hos tik.
Det är i de allra flesta fall bara tikens förmåga att utnyttja sitt eget kalkförråd som inte fungerar. Man avråder idag från att ge för hög kalkgiva under dräktigheten då det kan få till följd att dämpa tikens egen kalkregleringsförmåga.

Sekundär värksvaghet uppkommer oftast till följd av en besvärlig valpning, då tiken tröttas ut och inte orkar fullfölja förlossningen. Märker man tendenser till värksvaghet så gäller det att försöka få igång förlossningen utan onödigt dröjsmål, för att skona tiken och försöka rädda valparna. Visar tiken inga eller bara svaga tecken på värkar bör man således inte låta henne hållas så i mer än ca 2 timmar, och absolut inte längre än i högst 4 timmar utan att vidtaga åtgärder.

Stimulering av värkarbetet
Man kan själv försöka få igång tikens värkarbete genom att springa med henne ett par varv runt huset eller upp och ned i trappor en stund. Det klassiska exemplet är tiken som valpar i bilen på väg till veterinären. Sannolikt hade man kunnat få igång förlossningen genom en rask språngmarsch på hemmaplan. Valpen hade då kunnat komma till världen under lite lugnare omständigheter och förlossningen kanske därefter hade fortsatt på normalt sätt. Ytterligare ett sätt att stimulera tikens värkarbete är att, efter noggrann rengöring och med kortklippta naglar, gå in vaginalt med ena handens pekfinger och långfinger och stimulera tiken genom att med fingrarna göra "på stället marsch" i vaginaltaket. Är tiken inte fullständigt uttröttad kommer hon då att svara med krystningar. Ibland kan det vara avgörande för det fortsatta förloppet att man på detta vis på ett tidigt stadium får igång valpningen. Misstänker man bristande kalkmobilisering kan man ge tiken kalk i flytande form eller som tabletter hemma själv, innan man kontaktar veterinär. Har man långt till veterinären så kan man sannolikt på detta vis höja tikens blodkalknivå snabbare än om man skulle ha väntat tills man kommer till kliniken. Injektionspreparaten bör man dock i flertalet fall överlåta till veterinären att handha. De flesta veterinärer ger kalk direkt i en blodåder. Man får då en snabbt insättande effekt. Denna typ av preparat ger en stark hjärtpåverkan och måste därför ges mycket långsamt och med noggrann kontroll av hjärtat. Det finns också kalklösningar som kan ges under huden. I undantagsfall kan man som tikägare själv ge detta. Det kan dock ibland resultera i en ful böld vid injektions-stället, varför man inte ska laborera med det i onödan. Skulle en primärt värksvag tik få gå över tiden utan att djurägaren observerar vad som är på gång, så fås som regel så småningom en avlossning av moderkakorna och efter ca 70 - 80 dagar öppnar sig livmodermunnen och tiken får grön-svarta, tjärliknande flytningar bestående av resterna av foster och fosterhinnor.

Fellägen
Under dräktighetstiden kan valparna ligga orienterade lite hur som helst i livmodern. Ungefär hälften ligger riktade framlänges och lika många ligger baklänges. Ofta kan de också ligga med ryggraden nedåt. De kan vända sig runt lite som de vill. I samband med att livmodern börjar dra ihop sig i förvärkar under öppningsstadiet så kommer valparna att ändra läge. Det anses som normalt att ca 40 % av valparna föds baklänges, vilket innebär att ca 10 % av dem har vänt på sig inför valpningen. Det är däremot mindre vanligt, och besvärligt, att de föds med ryggraden nedåt. En pigg och normal valp försöker räta upp sig så att den kommer in i förlossningsvägarna med framsträckt huvud och framsträcka framben. På så vis bildas en mycket ändamålsenlig kilform, vilket underlättar passagen genom förlossningsvägarna. Valpen som kommer baklänges innebär lite mer problem, särskilt om det är den första valpen. Dels är stussen inte lika kilformad, dels har den pälsen mot rörelseriktningen och dessutom kan bröstkorgen spjärna emot när den ska passera igenom bäckenet. Det händer också att valpen krokar i med sina arm-bågar i bäckenbotten och då fastnar halvvägs ute. Detta är en farlig position för en valp som kommer baklänges och fordrar snabba åtgärder. Genom att valpen är halvvägs ute kommer navelsträngen att klämmas emot bäckenbottnen, vilket stryper blod- och därmed syretillförseln. Hade valpen haft huvudet åt rätt håll hade den haft en chans att andas, men i denna position kommer den istället att fylla sina lungor med fostervatten.








Har valpen kommit så långt ut att fötterna är synliga så kan man avgöra när det börjar bli kris genom att titta på deras färg. Så länge de är rosa är det ingen fara. När de börjar bli blå är det bråttom. Försök greppa valpen om hasorna eller bättre runt höfterna. Vicka valpen i sidled, först åt ena hållet, sen åt det andra, under det att ni samtidigt drar den i riktning bakåt - nedåt mellan tikens bakben. Rätt dragriktning ska följa tikens anatomi, vilket innebär att man aldrig ska dra rakt bakåt, utan nedåt. Eftersom bäckengördeln, som är den trångaste delen av förlossningsvägarna, hos de flesta tikar har störst plats på diagonalen kan man också försöka vrida valpen ett kvarts varv åt endera hållet. Se åt vilket håll den själv försöker vrida sig och följ med åt samma håll. Lossnar den inte kan det bero på att armbågarna har fastnat på främre bäckenkanten. Gå då in med ett rent finger och känn efter om ni kan lirka loss dem. Det är faktiskt mycket bättre plats framför själva bäckengördeln. Har ni problem med att få loss valpens armbågar, så försök peta tillbaka den inåt. Passa på när tiken just har krystat och slappnar av igen. När ni skjuter in valpen kommer också trycket på navelsträngen att lätta och valpen får en chans att få lite syre igen. Behöver ni åka till veterinären för hjälp med lägerättning, vilket ofta är fallet, så bör ni försöka skjuta valpen tillbaka in på detta sätt för att den ska ha en större chans att klara sig. Ibland kommer valpen baklänges och med framåtslagna bakben, en så kallad stussbjudning. Dessa valpar kommer sällan så långt bak att man ser den karaktäristiska utbuktningen under tikens svans. Tiken krystar kraftigt, men ingenting händer. Går man in med ett finger och känner efter, så hittat man bara en liten, hal svans men ingenting mer. I dessa fall måste man alltid försöka skjuta valpen tillbaka inåt, så att man får plats att vända runt bakbenen och ändra läget till ett vanligt baklängesläge. Om man går in med ena handens tumme och pekfinger så kan man med tummen skjuta fram valpen och med pekfingret försöka greppa framför ena sidans knä, och genom att föra valpens ben inåt mot mittplanet få runt detta och sära ut det bakåt. Därefter gör man likadant med den andra sidans ben. Är man det minsta osäker, så bör man naturligtvis inte ge sig på ett försök, utan genast vända sig till sin veterinär för experthjälp. Samtidigt kan sägas att det inte alltid är så svårt som det kan verka innan man har försökt. En valp som är svag eller död kan komma fel. Ofta ser man att den stupar på bäckenkanten, dvs att den inte får upp huvudet och frambenen, utan doppar nosen och kommer med hjässan först. Inte heller här ser man någon utbuktning under tikens svans.



När man går in med ett finger och känner efter kommer man bara att känna skallen och kanske ett par öron. Oftast har valpen också bakåtslagna framben när den kommer på detta sätt. Lägerättning innebär i detta fall att man med pekfingret under valpens haka eller i valpens mun för upp huvudet över bäckenkanten. Ligger valpen långt ned kan man hjälpa till att lyfta upp den genom att med andra handen pressa upp tikens bukvägg, eller genom att lyfta upp tikens framdel. Ibland går det att dra fram valpen så, utan att lägerätta de bakåtslagna frambenen. Får man bara valpens huvud så långt bak att man kan greppa den runt nacken så har man bra dragmöjlighet. Drag alltid i takt med tikens värkar. Tänk också på att valpen är skör och inte håller för någon hårdhänt manipulation.
Behöver frambenen lägerättas så kan man behöva skjuta in valpen tillräckligt mycket för att man ska kunna föra in pekfingret runt valpens armbåge och därefter föra benet runt, inåt mot mittplanet och så bakåt i läge. Man får ta en sida i taget. Ibland räcker det med att det ena benet har lagts rätt för att det skall finnas tillräckligt med plats för att få ut valpen. Ett annat inte ovanligt felläge är att valpen kommer med åt sidan slaget huvud. Det enda man då kan känna är ett framben. Vanligtvis är huvudet vridet åt motsatt sida mot frambenet. Med ledning av tummens placering kan man avgöra vilken sidas tass det är som man kan känna. Är det höger framtass, så är huvudet med största sannolikhet slaget åt vänster sida och tvärt om. I detta fall måste man alltid skjuta tillbaka valpen inåt för att få plats att föra runt huvudet så att nosen pekar i rätt riktning. Ibland räcker det för att kunna få fram valpen, men många gånger måste man också lägerätta det underslagna frambenet. Ibland kommer två valpar samtidigt. I dessa fall måste man försöka skjuta tillbaka den ena så att en av dem får plats att komma ut. Ett omöjligt läge är när en valp antingen har anlagts så att den utvecklas i båda hornen eller, vanligen, under förlossningen pressats från det ena hornet över i det andra. Det enda man kan känna här är en rygg eller buk tvärs förlossningsriktningen. Dessa valpar går nästan aldrig att lägerätta. Det finns ingenting att greppa om. Är diagnosen säker så är det bara att så snabbt som möjligt ta sig till veterinär för ett kejsarsnitt.
Exemplen ovan gör inte anspråk på att spegla alla de olika varianter som kan förekomma, utan redogör bara för de vanligaste. Än en gång poängteras vikten av att inte ingripa utan att vara helt säker på förhållandena. Hygienen är också A och O.

Vad gör då veterinären?
När man kommer in med en tik med valpningsproblem kommer veterinären att göra en allmänundersökning och därefter undersöka hur långt valpningen har framskridit. Veterinären undersöker om tiken är öppen, och i så fall hur fostren ligger, och oftast också hur många de är genom röntgen eller ultraljudsundersökning. Ultraljudsundersökningen avslöjar också valparnas puls och därmed hur de mår. Verkar allting bra bortsett från värksvagheten ges först kalk, och då som regel direkt i blodet. Därefter ges tiken ungefär en halvtimme för att svara på denna behandling. Har hon inom denna tid börjat visa tecken på begynnande värkarbete, eller kanske till och med fött fram en valp, så kan man avvakta det vidare skeendet. Har hon däremot inte reagerat alls så brukar man välja att ge henne livmodersammandragande medel, vanligen i form av oxytocin.
Detta är ett mycket starkt verkande preparat som vid felaktig anrändning kan förvärra situationen. Det får under inga omständigheter ges om man inte är helt säker på att tiken är vidöppen och att valparna ligger rätt.
Oxytocin ska därför aldrig ges av tikägaren själv, utan ska alltid handhas av veterinär. För stor eller felaktigt insatt giva kan leda till livmoderbristning, för tidig avlossning av kvarvarande valpars moderkakor, varvid dessa riskerar att kvävas, samt ibland också cirkulationskollaps hos tiken med risk för hennes liv.
Det finns också ett annat livmodersammandragande medel, methergin. Detta finns i tablettform. Metherginet har en mer långvarig verkan än oxytocinet och det skall aldrig användas i samband med en förlossning. Resultatet blir då att livmodern drar ihop sig och omsluter valpen som en handske, vilket effektivt förhindrar att den kan komma ut. Även metherginet kan ge oönskade biverkningar. Denna typ av preparat ska således alltid ges av veterinär. Efter det att veterinären gett oxytocin ges tiken ungeför en halvtimme att svara på behandlingen. Får hon värkar avvaktar man igen. Händer ingenting inom denna tid så bör man inte vänta längre utan bestämma sig för att antingen tillgripa tångförlossning eller kejsarsnitta tiken.

Tångförlossning
Tångförlossning innebär att man går in via vagina och med hjälp av ett par metallskänklar griper runt antingen valpens huvud, eller om den ligger baklänges, om dess höfter eller den del som är tillgänglig. Det är alltid en viss risk för att valpen skadas. Man får vid tångförlossning aldrig gå längre in i tikens livmoder än att man med ena handens fingrar kan kontrollera vad man gör. Det är annars risk för att livmoderväggen kommer med i greppet, vilket kan leda till allvarliga skador på tiken. Det innebär i praktiken att man inte ska tillgripa tångförlossning om tiken har mer än två valpar kvar. Är hon värksvag så kommer den slappa livmodern inte att mata fram de kvarvarande valparna tillräckligt långt för att man ska kunna greppa runt dem. Har man t ex med hjälp av röntgen konstaterat att tiken har fler valpar kvar så bör manvälja kejsarsnitt direkt i stället. Det är skonsammare för tiken och innebär i de flesta fall också större chanser att få levande valpar.


Kejsarsnitt
Det innebär väsentligt större risk för tiken om man väntar i mer än 24 timmar efter valpningens igångsättande med att tillgripa kejsarsnitt. Överlevnadsprocenten för valparna avtar också markant efter denna tid. Vilken metod som används för kejsarsnitt beror på vem man vänder sig till. Idag är det mycket få veterinärer som utför kejsarsnitt under ryggmärgsbedövning, vilket var vanligt förr, utan nästan alla opererar idag med tiken nedsövd. Rent allmänt kan man säga att ryggmärgsbedövning förefaller ge valparna en bättre chans att klara sig, medan det innebär en något större risk för tiken. Metoden fordrar dels tillgång till assisterande personal, dels att tiken är lugn och samarbetsvillig. Hon ligger ju fullt vaken under operationen, åtminstone tills dess att valparna är framtagna och hon ska sys ihop, då man ibland väljer att söva ned henne. Ytterligare en fördel är att tiken som regel är fullt vaken då hon tas hem och att hon genast kan ta hand om sina valpar. Detta gör att hon vanligtvis accepterar dessa utan problem. När man i stället väljer man att söva ner tiken så kommer narkosmedel att gå över till valparna. Deras inre organ fungerar mycket dåligt i detta stadium och det innebär att de kommer att bli påverkade under en ganska lång tid.
Denna metod är däremot inte så personalkrävande, då tiken ligger nedsövd och den är mindre riskfylld för tiken. Det händer att tiken inte accepterar sina valpar när hon vaknar upp och mår dåligt samtidigt som valparna pockar på hennes uppmärksamhet. Det kan bli lite för mycket för henne. Men vanligtvis lugnar hon ganska snart ner sig. I praktiken är det sannolikt viktigare att den som opererar är van vid just den metod han använder än vilken av metoderna det är.

Tidsfaktorn är alltid viktig och lite grovt uttryckt kan det vara bättre med en sämre metod som går snabbare än med en bättre som tar längre tid. Trots att tiken kommer hem med ett flera decimeter långt nysytt sår mitt emellan mjölkkörtlarna, vilket man tycker skulle ge problem, så brukar det sällan bli komplikationer. Valparna brukar kunna få dia utan att det medför obehag för tiken. Man kan också välja att göra ett s k flanksnitt, men det är f n ovanligt. Stygnen brukar tas efter 10 dagar.