Medfödda defekter

Flertalet misbildningar beror på inre faktorer som t.ex. genetiska defekter hos valparna. Övrigt kan förklaras av infektioner, miljöfaktorer och andra yttre faktorer. I många fall av medfödda defekter och missbildningar föreligger en ärftlig bakgrund. Allmänt kan man säga att vissa defekter förekommeri vissa hundraser och raslinjer utan att man kan påvisa regelbundna mönster av en nedärvning. Oftast har flera olika anlag betydelse för hur defekten kommer att utvecklas. Ju känsligare individen är (t.ex. p.g.a. inavel), desto mindre miljöpåverkan behövs för att framkalla missbildningen.
Det kan vara nödvändigt att avliva nyfödda valpar som är missbildade. Detta bör göras i samråd medveterinär.

Gomspalt

Gommen är väggen som skiljer munhålan från näshålan. Den består av en hård fränre del och en mjuk bakre del. Gomspalt eller kluven gom är en medfödd missbildning som ofta åtföljs av kluvet käkben och kluven överläpp. Under fosterutvecklingen har slutningen av gommen inte skett på ett riktigt sätt utan det kvarstår en öppen förbindelse mellan mun- och nåshåla. Arvsgången är inte helt klarlagd vid gomspalt. Gomspalten kan också vara orsakad av yttre faktorer, exempelvis att tiken under en längre tid medicinerats med cortison. Gomspalt kan vara mer eller mindre fullständig. Om spalten endast innefattar mjuka gommen kan besvären vara obetydliga och det kan dröja flera veckor innan man upptäcker en gomspalt. I extrema fall sträcker sig defekten från överläppen - valpen är harmynt - och fortsätter sedan genom såväl hårda som mjuka gommen.
Gomspalt är vanligast hos kortnosiga hundar men defekten förekommer även inom raser med längre nosparti. Det man först observerar hos en valp med gomspalt är att den har svårt att dia, den snörvlar och det rinner mjölk ur näsan. Risken är också stor att mjölken hamnar i lungorna i stället för magsäcken, vilket kan orsaka lunginflammation. Inom veterinärmedicinen finns exempel på att gomspalt har kunat opereras men viss framgång. Valpar med denna defekt bör dock avlivas.

Navelbråck
Navelbråck innebär att naveln ej slutits helt efter födseln. Om öppningen är stor kan bukhinnenätet eller till och med tarmar leta sig ut genom brockporten och lägga sig som i en påse dreskt under huden. I vissa fall kan livshotande störningar uppstå genom att tarmen kläms i bråckporten. Oftast är bråckporten så liten att det bara är fett som ligger i bråcksäcken. Bråckporten minskar i takt med att hunden växer och därför behöver man oftast inte åtgärda små navelbråck. Vid operation av stora navelbråck syr man ihop öppningen efter det att man först lagt tillbaka de organ som låg i bråcket. Navelbråck förekommer hos båda könen men frekvensen är något högre hos tikar. Men anser att navelbråck är en ärftlig defekt.

Kroksvans
Kroksvans kan bero på en skada på svansen, i regel en fraktur, som gör att den blir krokig. Defekten kan också vara medfödd och beror då på att någon av svansens kotor är missbildad. Ofta kan man ana en kroksvans redan vid födseln, men lika vanligt är att det först efter några veckor går att se defekten.
Kroksvans är vanligare hos vissa raser, till exempel hos tax. Defekten nedärvs recesivt, vilket innebär att valpar med kroksvans kan förekomma i kullar efter föräldrar som båda har normala svansar.

Vattenskalle
Vattenskalle är den vanligaste utvecklingsrubbningen i hjärnan. En ansamling av vätska i hjärnans kamrar trycker på hjärnan så att hjärnsubstansen förtvinar. Den vanligaste formen drabbar valpar av kortskalliga raser.
En valp med vattenskalle är ofta mentalt avtrubbad och har inlärningsproblem. Den kan utföra tvångsrörelser som kan övergå i koordinationsproblem och kramper. Onormal ögonställning, oregelbunden pupillstorlek och synstörningar är vanliga symtom.
Andra vanliga yttre symtom är kupolformigt skalltak, högt stop och öppna fontaneller. Enligt utländska uppgifter förekommer hydrocefalus särskilt hos amerikansk cocker spaniel, bostonterrier, chihuahua, engelsk bulldog, malteser, silky terrier och yorkshireterrier.
Av de hundar som får diagnosen vattenskalle är 70 proc. av rasen chihuahua. I en studie som omfattade 564 fall av vattenskalle fastställde man att 11 raser var särskilt utsatta.
Förutom de redan nämnda gällde det även cairnterrier, dvärgpudel, dvärgspets, mops och pekingese. Beskrivningar av speciella typer av familjärt förekommande hydrocefalus finns också. En engelsk undersökning redovisar 14 besläktade valpar och unghundar av rasen bullmastiff som drabbades av lillhjärneataxi och hydrocefalus. Arvsgången för denna, för bullmastiff speciella, anomali misstänks vara autosomal recessiv.
Vattenskalle behöver inte vara medfödd och behöver inte heller debutera under första levnadsåret, även om det är det mest vanliga. Vid så kallad kompenserad vattenskalle kan symtomen debutera i vuxen ålder. Äldre hundar med kompenserad vattenskalle har normal skallform.
Många olika missbildningar i centrala nervsystemet kan orsaka vattenskalle. De genetiska mekanismerna är heterogena.

Schistosomas
Schistosomas är en missbildning där valpen föds med öppen buk och alla bukorgan blottade. Ibland ligger bukorganen utanför bukhålan. Ofta har valpen också förkrympta ben. Om inte den missbildade valpen är död vid födseln ska den avlivas, eftersom dessa valpar ofta också har andra defekter.

Medfödda hjärtfel

Det finns flera olika medfödda hjärtdefekter hos hund. Den vanligaste är pulmonalisstenos vid vilken det föreligger en onormal förträngning av utflödesområdet från höger hjärtkammare. Förträngningen medför att blodets utflöde från hjärtat till lungorna försvåras.
Ofta ser man inga symtom på valpen. Det är först vid veterinärbesiktningen som defekten upptäcks genom att man kan höra blåsljud. förr eller senare uppenbaras tecken på hjärtsvikt och avmagring, vätskeansamling i buken och trötthet som följd. Tidpunkten beror på graden av förträngning. En lindrig sådan har god prognos och hunden kan leva i många år innan hjärtsvikt inträder. I vissa fall ser man i stället en onormal förträngning av utflödesområdet för blodet från vänster kammare, så kallad aortastenos. Förträngningen ger ett ökat tryck i hjärtkammaren som leder till tillväxt av kammarväggen. Hundar med aortastenos visar ofta inga symtom alls. Eventuellt kan man se en minskad arbetsförmåga vid kraftig stenos. I ett framskridet stadium är risken stor för plötsliga dödsfall i samband med upphätsning, ansträngning eller lek. Hundar med aortastenos kan leva ett symtomfritt normalt liv. Om hunden visar arytmier kan den behandlas medicinskt för att minska risken för plötsligt dödsfall.
Under fosterstadiet finns en förbindelse mellan aorta och lungartären. Denna kallas ductus artseriosus som har som funktion att föra över blod mellan kärlen. Efter födseln har förbindelsen inte någon funktion och väggarna växer samman. När detta inte sker kvarstår förbindelsen, en defekt som kallas persisterande ductus arteriosus. Defektens symtom vareierar med kärlförbindelsens storlek. Vid mycket stora öppningar dör valpen redan före åtta veckors ålder i akut hjärtsvikt.
Symtomen är i första hand dålig viktökning och svårigheter att andas. Om man lyssnar på hjärtat hör man tydliga blåsljud. Vid mindre öppningar har man vanligen inga som helst symtom vid tiden för normal valpförsäljning. I stället visar sig defekten senare under hundens liv.
Hundar med persisterande ductus arteriosus får förr eller senare hjärtsvikt, vanligen före tre års ålder. Defekten kan behandlas kirurgiskt genom att den kvarstående förbindelsen stängs av.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0