GammelDansken

Jag blev faktiskt förvånad när jag hörde om Stella som håller på med agility!? Men sen när jag tänkte efter så hade nog Raija också gillat att träna agility, men det hade jag aldrig tänkt på innan jag hörde om Stella. Ville mest bara berätta om att den Gammel Danska Hönsehunden inte bara är en fågelhund.

När GDH'n avlades fram var den en ”folkets hund”. Bönder och arbetare hade inte råd att hålla flera hundar och därför skulle kunna fungera, inte bara som duktig stående fågelhund utan också som duglig och villig apportör, vid jakt på fält, skogs och sjöfågel samt hårvilt såsom hare och kanin. Även i dag skall hunden kunna användas vid dessa typer av jakt.

Till skillnad mot de flesta andra stående fågelhundar arbetar GDH´n med nosen tämligen lågt då den söker. Denna egenskap, i kombination med dess lugna och metodiska arbetssätt, samt utmärkta näsa, gör den också till en skicklig eftersökshund vid jakt på klövvilt. Under senare år har flera hundar av rasen blivit godkända och upptagna i det Danska schweisshund registret. I detta register får endast hundar och förare som testats och funnits lämpliga finnas med. Alla eftersök i Danmark måste, enligt lag, göras av dessa ekipage. Vid jakt på fält och skogsfågel arbetar GDH´n lugnt och koncentrerat. Större delen av arbetet sker med nosen tämligen lågt. Under hela arbetets gång skall hunden hålla god kontakt med föraren och villigt följa de kommandon denne ger. Hunden skall jaga för sin ägares och inte för sin egen skull. Rasen skall anpassa sitt arbete efter storleken på jaktmarken. Även om söket i grunden är relativt kort, skall föraren kunna dirigera hunden så att söket blir både vidare och djupare, detta utan att skapa osäkerhet och oro hos hunden. Viljan att hålla kontakt får aldrig yttra sig som osäkerhet och bundenhet till föraren. Detta är mycket otypiskt för rasen. En GDH som arbetar skall utstråla lugn, säkerhet, beslutsamhet och mod. Den får aldrig upplevas som hetsig eller orolig i terrängen. Viss iver direkt vid jaktens början, speciellt hos unga hundar, får man ha överseende med. Hunden skall dock snabbt komma in i arbetet och lösa sin uppgift utan att skapa onödig oro i markerna.


Att rasen redan från början var en ”grovarbetare”, som skall fungera vid olika typer av jakt i olika terränger, visar denna beskrivning av rasen som Christian Bansen (läs mer om honom i rasens historik) gav i svar till en man som i en tidningsinsändare undrar varför man vill ha en så grov och långsam hund när det nu finns lättare och snabbare hundar att tillgå. (Han syftar på de vid denna tid så populära Engelska raserna samt Kh. Vorsteh.)

” Den kan användas till allt. Den kan jaga i vass, vatten, sly, buskage och skulle det finnas behov att jaga rovvilt går den på allt. En GDH har tex. avlivat en utter på nio kilo. Det är något den moderna korthåriga Vorstehn inte kan klara. Stort sök har den inte, men det är inte alla som har behov av de moderna, flygande hundarna.”
( Ur tidningen Jagt og fiskeri, Maj 1939).


På bilden är Maria med sin Holger

Av samma anledning väljer många ännu i dag att jaga med rasen. En typisk jägare som väljer GDH är en man eller kvinna som njuter av att se sin hund i arbete, som inte har bråttom och som framförallt ser jakten som en totalupplevelse. En kombination av avkoppling blandat med jaktens spänning och samarbetet med en ytterst pålitlig, skicklig och samarbetsvillig hund. Som avslutning ett litet referat från ett jaktprov som avhölls i Klintholm, Danmark år 1906.
Hunden det handlar om heter Bob och hans start vid detta prov var den andra starten någonsin av en GDH på jaktprov. Domarens utlåtande om Bob sammanfattar mycket väl hur en GDH skall arbeta på fält.

”Den har rasens alla fel och förtjänster. Dess rörelser var långsamma, dess gångart helst trav, och när den fann vittring, började den att utreda denna med nosen tätt mot marken. Men näsan var god, och den släppte inte vittring eller spår, den en gång fått fatt i. Den fann snabbt en fasan i betorna, och när fågeln sköts, apporterade den vackert. Det är en hund som det helt avgjort kan skjutas mycket vilt för, speciellt då dens dressyr var i ordning, men den saknade fart och stil i söket.”



Här är Uffe när han tar sig upp på det brantaste stället han kunde ha valt.
Det är nästan 90 graders vinkel som ni ser men han klarade det!

Kom på att jag borde nämna att Elin har A-A höfter. (En veterinär bedömmer hur bra höftleden är) A är det bästa man kan ha (Triztan är också röntgad och jag vet att han hade bra höfter men jag minns inte vad han hade). Både Elin och Triztan är också testade för muskelsvaghet och ingen av dem bär anlag! Det betyder att om man skulle vilja para någon av valparna ur kullen så behöver man inte ens testa valpen. Den kan alltså inte bära på anlag.
Det är jättebra! Muskelsvagheten slutar nåmligen i så svåra kramper att hunden dör. BLÄ!
Men det är ju skönt att det är så lätt att genom selektiv avel få bort anlagen från valparna.

Kennel Nei's fick sitt namn ifrån Jespers efternamn som är Nei. Jesper är dansk, om ni undrar vart namnet kommer ifrån. Ville också berätta att det extra namnet som i;
Nei´s Holger af Fangel Torp
Nei´s Hedda af Nörhede
Nei´s Einar af Granly
Nei´s Uffe af Bomoseholm, är platsen (eller staden? Lite osäker..) där hanhunden bor. Jag tycker att det är ett charmerande sätt att få med hanhunden i namnet, oftast är ju tiken ifrån kenneln som också sen avlar på henne. Alltså blir både hanhunden och tiken med i valpens namn. Jag tycker verkligen att det är bra, det är ju trots allt inte bara tiken som behövs för att vaparna ska bli till! Hanhunden och hans ägare borde också få vara med!

Jag har tidigare haft en drever (Tanja), som jag nästan aldrig använde till jakt. Jag älskade henne väldigt mycket men något jag insåg ganska snabbt var att jag aldrig mer vill ha en drivande hund.
Och det var något jag verkligen uppskattade med att ha en GammelDansk, första gången jag släppte Raija gick hon högst 10 meter ifrån mig, det var som om hon i princip gick fot. När jag släppt henne ett par gånger ökade hon avståndet men hon var nästan aldrig utom synhåll och om hon sprang iväg så att jag inte såg henne kom hon tillbaka så snabbt att man ändå inte hann bli orolig.



Eftersom att jag växte upp i ett hus ca 50 meter ifrån min morfar Skägget så har jag alltid haft mycket hundar omkring mig och även om jag inte själv haft så många egna hundar (har haft 2) så har jag alltid umgån han köpte den så var han och jag oskiljaktiga. När jag var 5 år köpte morfar en Bayersk viltspårhund som hette Ekå. Under hela min uppväxt var vi oskiljaktiga och jag har alltid känt det som att han var som en bror ungefär, vi växte verkligen upp tillsammans. I alla fall så hade morfar 14 hundar under en period 2002 eller 2003, de flesta av dem var drevrar men den enda jag verkligen tyckte om att gå ut med osv. var just Ekå. Han gick jättebra i koppel och om man släppte honom så höll han sig i närheten.


Att Raija höll sig i närheten har jag senare lärt mig anledningen till, det är nämigen så att jaktmarkerna i Danmark var mycket små under den tiden som rasen fortfarande "blev till". Och eftersom att markerna var små så fick inte hundarna göra så stora sök som t.ex. en Pointer eller Setter gör, för om de gjorde det kom de lätt över på grannarnas mark och då var det riktigt kört för den hunden.. Jägarna på grannmarkerna sköt nämligen de hundar som inte var deras på marken, därför blev det väldigt slutgiltigt om hunden inte hade bra kontakt ägaren/föraren. Det låter hemskt men det var en helt annan tid då.. Det är alltså inprintat i hundarna att de inte får springa ivåg för långt, men det är självklart så att man måste träna inkallning med en GammelDansk också men det verkar som att de lår sig det väldigt snabbt. Elin var inte så duktig på det när jag började på praktiken men sen vi började gå ut med hundarna varje dag och släppa dem så lärde hon sig väldigt snabbt och då fick hon ändå inte belöning varje gång.


Jag pratade ganska mycket med hundägarna på klubbträffen i somras och alla jag pratade med tyckte att hundarna var duktiga på att hålla sig i närheten.
Jag gick ju djurvårdarlinjen och det var många där som reagerade när jag berättade att jag tyckte att det var vikigare att Raija kunde gå lös än att hon gick bra i koppel. När hunden är i koppel har man ju ändå bra koll på hunden och kan lätt tillrättavisa hunden om den skulle krångla. Ofta när jag var ute och gick mötte man både folk och hundar, vissa gånger hade jag Raija lös medan vi passerade dem. Andra gånger kunde jag koppla henne precis innan vi mötte folket! Råkade också tråffa på lite harar och liknande när hon var lös och visst blev hon nyfiken men hon släppte helt fokus om jag bara sade hennes namn. Det hade aldrig gått med en drivande hund? Inte tror jag det i alla fall.

Det är roligt att få lite feedback på vad jag skriver, en tjej ville att jag skulle skriva lite information om GammelDansk Hönsehund så jag tar mig friheten att kopiera det som står på Kennel Nei's hemsida. (www.KennelNeis.com)

En Gammel Dansk Hönsehund (GDH) är en mycket trevlig bekantskap.
Eftersom den är glad, lättfostrad och arbetsvillig är den inte bara en duglig jakthund utan också en trevlig familjemedlem. Den är betydligt mjukare än många andra stående fågelhundar, men därmed inte sagt att den är vek, bara följsam. I aveln har man redan från början önskat få fram en hund som är lätt att dressera och håller god kontakt med sin ägare/förare.
Någon har sagt att en GDH är som en Labrador som fattar stånd, d v s en lugn, mjuk och apporteringsvillig hund med en stark vilja att vara till lags. Rasen är tyngre än de flesta andra stående fågelhundar och har ett något lugnare, mycket noggrant och metodiskt sök. Dessa egenskaper gör att den inte bara lämpar sig för fågeljakt utan också till eftersök på öppen terräng. Vid fågeljakt passar den lika bra för den snåriga skogsmarken som för öppen terräng. Inte bara jägaren i familjen har glädje av hunden. Med en GDH kan flera intresseriktningar tas tillvara. Du kan träna lydnad, olika bruksgrenar, gå på utställning och mycket, mycket mer. Får hunden göra saker tillsammans med sin familj är den nöjd, vilken typ av aktivitet det handlar om är mindre viktigt. Man får dock aldrig glömma att det är en jakthund med behov av både motion och mental stimulans.
Ett liv som soffprydnad passar den inte till! Inte heller trivs den med att leva som hundgårdshund, det är den alldeles för social för.

Lite historik.
Gammel Dansk Hönsehund är en av de få raser där man kunnat finna skriftliga bevis för ett medvetet avelsarbete från så tidigt som början av 1700 talet. Mannen som arbetade så målmedvetet hette Morten Bak. I åtta led korsade han en zigenarhundar som tros stamma från en gammal typ av spanska pointers, lokala gårdshundar samt blodhund och fick på så vis fram en ny ras kallad ”Bakhunde” eller ”Gamle Danske Hönsehunde”. Under 1800 talet hade rasen blivit så populär att den var Danmarks vanligaste jakthund.
Populariteten dalade dock och omkring 1915 var rasen nära att dö ut. En man vid namn Christian Bansen tog sig an rasen och samlade ihop de få hundar som fanns kvar och genom ett stort kunnande och brinnande intresse för rasen lyckades han rädda den för eftervärlden.

 År 1947 Bildades den Danska rasklubben för GDH men trots deras hårda arbete för att få rasen godkänd skulle det dröja ända fram till 1963 innan den blev godkänd av FCI. I dag registreras mellan 100-150 valpar per år i hemlandet.

Exteriör.
En GDH är en medelstor, rektangulär och kraftigt bygd hund. Ett av rasens kännetecken är den stora storleks skillnaden mellan hanhund och tik. Hanhunden blir mellan 54- 60 cm hög och väger 30- 35 kg. Tiken ger ett betydligt nättare intryck och blir bara 50- 56 cm hög och väger 26- 30 kg. Färgen är alltid vit med större eller mindre bruna fläckar samt små ”fräknar” i varierande mängd. Den bruna färgen ska vara så mörk som möjligt. Pälsen är kort och tät och ska kännas en aning hård när man tar på den.

Rasen ska ge ett intryck av lugn, stabilitet, beslutsamhet och mod. Rasen i Sverige. Den Gammel Danska Hönsehunden är ännu mycket ovanlig i Sverige. Sedan den första importen, som registrerades hos SKK 1982, har det bara funnits några enstaka hundar här. Nu verkar det dock som om rasen har fått ett litet men starkt fäste här i landet och sedan år 2000 har det registrerats 1- 2 kullar per år hos SKK. I december 2004 var antalet GDH i Sverige ca. 35 stycken i Januari 2008 hade antalet registrerade hundar ökat till 84 stycken. Utöver dessa finns ett par importer från Danmark som ägarna ännu inte registrerat hos SKK. En handfull av de 84 registrerade svenskfödda hundarna har exporterats till andra nordiska länder, tre bor i Norge, fyra i Danmark och en på Åland.

Vi hoppas att du blev nyfiken på vår härliga ras!


Jag har alltid haft hundar omkring mig, när jag växte upp hade min morfar Skägget (ja, det är hans riktiga namn :P) en hel massa jakt hundar.
Av de hundraser jag träffat (och det är en del) så har jag aldrig träffat en så stabil hund som Gammeldansken är. I somras var det klubbträff i Norberg, det var 23 Gammeldanskar där i tre dagar (bla var det tre löptikar där) och inte ett enda bråk!? Ändå var det runt 7 hundar lösa tillsammans (två av dem löptikar, bland en massa hanhundar!) och inte ett enda bråk!
Vi var där en helg och jag tror att det var på lördagen som en tax och en bracco italiano hamnade i bråk. Jag har för mig att det var 4-5 hundar av andra raser än gammeldansk där och det var dem det blev bråk med.

I sommar kommer det för övrigt att vara en till klubbträff i Norberg igen, och jag skuller verkligen tro att alla som vill får komma dit en stund och hälsa på hundarna under helgen. Vi kommer att ha utställning, eftersöksgrenar och viltspår.

Mer information finns på www.kennelneis.com och www.GDHklubben.se

Idag gick jag hem till Jesper och Anna-Lena för att hälsa på lite och lämna av en bildskärm.. När jag kom dit blev hundarna galna som vanligt, när man ser Uffe kan man inte tro att han kan hoppa så högt som han kan, det är helt otroligt (: Han ser så grov och stor ut.. I alla fall så åkte jag och Anna ut i skogen med hundarna så att de kunde få springa av sig lite, vi var ute och gick i mer än en timme och sen när vi kom tillbaka hem var hundarna ändå galna :s
Men efter en stund lugnade de äntligen ner sig lite så att jag kunde ta lite kort på Elins mage och så.. Anna skulle ha möte vid sju så då gick jag hem för att uppdatera bloggen med lite bilder :D

Igår mätte Elins mage 61cm i omkrets men redan idag har det gått upp till 63 när jag mätte.. Iofs kan det ju faktiskt vara så att det var mer mat i magen nu men iaf!
Med tanke på informationen i de tidigare inläggen så är det kanske ändå troligt att det är för att valparna växt.. Vem vet..

Tänkte att jag skulle ta kort på henne bakrifrån när hon sitter så att man ser hur bred hon är men hon vägrade sitta stilla när jag gick runt henne och skulle ta kort.. Får ta hjälp så att hon har något annat att koncentrera sig på medan jag tar kort.. Tänkte sen göra det en gång i veckan så att man ser skillnaden.

Det förra inlägget blev väldigt tråkigt med så mycket hård och seg fakta.. Tänkte berätta lite mer om utvecklingen men med mer rolig fakta som jag inte hittade tidigare.. Det är i och för sig intressant att läsa fakta men det känns roligare att läsa om när valparnas hjärtan börjar slå, när man kan känna dem sparka osv..

När man nu efter ultraljudet har det bekräftat att det faktiskt finns små valpar där inne i magen på Elin blir man lite nyfiken på vad som händer med de små bebisarna där inne! Och även om man har läst om det förut så blir man verkligen förvånad över hur snabbt det går när man läser det igen.

Informationen här nedan kommer från boken Valpningsboken av Anne-Sofie Lagerstedt som är en handbok från Svenska kennelklubben.

Man brukar dela in fosterutvecklingen i tre perioder när de gäller hundar;

1. Celldelningsperioden
2. Embryonala stadiet
3. Fosterperioden

-Period nr 1 omfattar tiden från befruktningen tills de befruktade äggen fäster vid livmoderväggen.

-Under period nr 2 anläggs alla organ och organsystem i en bestämd ordning. I slutet av period 2 har embryot ett närapå hundliknande utseende.

-Under period 3, fosterperioden, färdigbildas organen och fostren mognar och växer. Tillväxten sker i en bestämt hastighet till en början men allt med tiden blir tillväxthastigheten påverkad av yttre omständigheter. Exempel på sådana omständigheter kan vara tikens kondition och antalet foster. Den absoluta vikten ökar mest under dräktighetens sista tredjedel.

Vecka 1
Äggen genomgår en intensiv celldelning i äggledarna under de första dagarna efter befruktningen.

Vecka 2
Äggen passerar långsamt genom äggledarna och når livmodern tolv till sexton dagar efter befruktning!

Vecka3
Äggen fördelar sig jämnt mellan livmoderhornen och fäster vid livmoderväggen nitton till tjugo dagar efter befruktningen. Livmodern är lindrigt förstorad och fosterblåsorna är tydligt åtskilda från varandra. Embryot som ännu bara består av ett antal celler är cirka 5 mm långt. Vid palpation (att man känner på livmodern genom bukväggen) av livmodern är fosterblåsorna runda och ungefär 12-15 mm stora.

Vecka 4
Livmodern är markant förstorad. Embryot är 17-27 mm. Första förbeningen ses på huvudbenen. Ögonen syns tydligt och man anar öronens plats liksom de båda spenraderna. Vid bukpalpation är fosterblåsorna ovala och cirka 25 mm stora.

Vecka 5
(Vid trettiofem dagar)
Embryot liknar nu en hund och kallas foster. Ett beaglefoster som är trettiofem dagar gammal är cirka 35 mm långt. Fostren har utvecklade ögonlock som täcker ögonen, och ytteröron som täcker öronöppningen. Man kan också avgöra könstillhörigheten. Förbening sker av bröstben, bogblad och revben. Fosterblåsorna har nu blivit så stora att de fyller ut hela livmodern så att denna får ett mer jämntjockt utseende.

Vecka 6
(fyrtiotvå dagar)
Fostren är nu cirka 7 cm långa och man kan se att delar av rörbenen har börjat att förbenas.
Pälsen börjar växa runt dag 45.

Vecka 7
(Fyrtionio dagar)
Fostren är nu ca 10 cm långa. Livmodern fyller stora delar av buken. Vid den här tiden brukar fostren vara så starka att man kan känna och senare också se fosterrörelserna genom bukväggen.

Vecka 8
(Femtiosex dagar)
Livmodern är mycket stor och fostren kan röra sig tämligen fritt i forthinnorna.
Fostren är ca 15 cm långa.

Vecka 9
(Sextiotre dagar)
Fostren är mellan 16 och 18 cm lång när de föds. De är ordentligt behårade, ögonen är slutna.
Så gott som hela skelettet är förbenat.


Det jag tycker är mest otroligt är att fostret växer ca 5 cm mellan vecka 4 och 6!
Alltså 5 cm styck! På TVÅ veckor!! Om vi räknar på 8 valpar blir det en skillnad på 40cm i längd på valparna!?
För mig är det helt otroligt att det kan gå så fort och att det blir fel så sällan ändå!

Och från vecka 7 till 9 växer de 6 till 8 cm!
Från ett embryo bestående av några få celler till en fullt fungerande valp på bara 6 veckor!
För mig är det i alla fall ett mirakel!

Vecka1: 
Äggen genomgår en intensiv celldelning i äggledarna under de första dagarna efter befruktningen.

Vecka 2:
Äggen passerar långsamt genom äggledarna och når livmodern tolv till sexton dagar efter befruktningen.

Vecka 3:
Äggen fördelar sig jämnt mellan livmoderhornen och fäster vid livmoderväggen (implantationen) nitton till tjugo dagar efter befruktningen. Livmodern är lindrigt förstorad och fosterblåsorna är tydligt åtskilda från varandra. Embryot som ännu bara består av ett antal celler är cirka 5 mm långt. Vid palpation av livmodern är fosterblåsorna runda och ungefär 12-15 mm stora.

Vecka 4:
Livmodern är markant förstorad. Embryot är 17-27 mm. Första förbeningen ses på huvudbenen. Ögonen syns tydligt och man anar öronens plats liksom de båda spenraderna. Vid bukpalpation är fosterblåsorna ovala och cirka 25 mm stora.

Fosterutvecklingen har nyss (från dag 20-34) gått in i det embryonala stadiet. Under den tiden anläggs alla organ och organsystem i en bestämd ordning, vilket leder till att embryot har fått ett närapå hundliknande utseende i slutet av perioden.

 

Elin är på dag 33 idag, och på ultraljudsbilden (som kommer senare idag) syns fostren tydligt (när vi tittade på ultraljudet såg vi bla. när en valp öppnade och stängde munne och en annan sprattlade med benen)

Idag vid klockan tre var vi äntligen till Strömsholm och gjorde ultraljud på lilla Elin som parades på juldagen.
När vi fick komma in i rummet och lade upp Elin på bordet sade veterinären direkt att med den magen så finns det valpar! (och så tillade hon att om det inte var så, så fick hon nog lov att äta upp sin legitimation).
Det var Lismarie som gjorde ultraljudet, hon är en av Sveriges två experter på ultraljud och det är henne man vill ha när det ska göras (:
Direkt när hon satte ultraljudsmanicken mot Elins mage kunde man se fostersäckar med små bebisvalpar i. Då utbrast hon direkt att "jo men här finns det valpar!" sen räknade hon dem och hittade minst åtta stycken.

Under 2008 blev det inga valpar alls hemma hos Jesper och Anna-lena på Kennel Nei's, trots parningar.. Så ni kan ju gissa om man blev glad nu när ett av livets stora mirakel har skett och liv har blivit till!

Så.. minst åtta valpar såg Lismarie, och det var väl tur! Nu när alla har gått och väntat så länge och haft valpabstinens.

I somras hade GDH (gammeldansk hönsehund) klubben en träff i Norberg och bland alla glada GDH ägare fanns två tappra själar utan hund, två spekulanter om man vill, som kom dit och var där hela helgen just bara för att få träffa och uppleva de helt underbara Gammeldanska Hönsehundarna! De kom dit och tittade och var med på varenda evenemang och jag tror att efter den helgen var de inte bara spekulanter - de blev nog snarare blivande valpköpare!

Elins Midjemått dygn 32: 61cm

Nei's Elin Af Lyngbak föddes den 30/11 2006, då bara en liten krabat som varken kunde se eller höra.
Numera är hon Svensk viltspårchampion och Nordisk juniorvinnare.




Elin är av rasen GammelDansk Hönsehund, född här i Sverige hos en liten kennel som ligger en bit utanför Västerås. Under hela sitt liv har hon levt ett flockliv tillsammans med både två och fyrbenta. En höstdag 2007 kom det en praktikant (jag) som hette Carin hit och började inkräkta, egentligen skulle Jag bara ha varit där under några veckor men jag insåg snart att jag var där för att stanna. Elin tyckte inte så mycket om mig till en början men det var nog mest för att jag lade mycket tid på valparna Jesper och Anna-Lena hade hemma då och dessutom så var Elin mest bara en liten bråkstake på 9 månader då.

Jag tog studenten sommaren 2008 och efter det var jag igen på praktik hos Kennel neis. Under de sex månader som jag hade praktik där fick jag uppleva enormt mycket, jag fick se den lilla bråkstaken Elin utvecklas till den helt underbara hund hon är idag.
Hon har i och för sig alltid haft ett bra temprament men tillsammans med flocken märktes inte det så mycket eftersom att hon blev så bråkig och skällig när hon var tillsammans med dem. När hon däremot började umgås mer med oss tvåbenta och flocken blev mindre syndes hennes personlighet mer. Att hon dessutom var med på mässor och kurser hjälpte självklart till.
Nu är hon den gladaste och gosigaste hunden av dem alla.


www.kennelneis.com

Den lilla Gammeldansken Nei's Triztan Af Granly föddes den 23/6 2007 och är lite av en mirakelhund!

Det är nämligen så att den 9 januari 2008 hände något fruktansvärt! Triztan trampade på något i skogen utanför tomten där han bor, blodet flödade och husse lade tryckförband på tassen och efter att husse Hans fått reda på att ingen klinik i närheten kunde ta emot dem så gick det i ilfart till Strömsholms smådjursklinik. När de kom fram togs Triztan omhand direkt, men när han var inne på operation ringde veterinären och berättade att nästan alla senorna i framtassen var av och om de tänkt ha honom som jakthund var avlivning ett alternativ, för jaga skulle han inte kunna. Triztans husse och matte valde att inte avliva den glada lilla valpen och istället fortsatte operationen. Operationen gick bra men efter den kom nio långa veckor av långa färder till Strömsholm för byte av skena och bandage, och än värre (i alla fall för Triztan) koppeltvång!
Men äntligen i mitten av mars kunde Triztan släppas fritt igen och gissa om det blev fart!



Sen dess har han hunnit bli;
Svensk viltspårchampion,
Klubbmästare i viltspår,
2:a bästa hane på SRGs klubbshow,
Bäst i rasen med cacib,
Junior världsvinnare och
tvåa i rasen med res-cert på världsvinnarutställningen

Den 25 december 2008 påbörjades något som kom att bli ett helt underbart mirakel, den lilla pojkvovven Triztan kom på besök hemma hos den lilla löpande tjejvovven Elin. De umgicks en stund och eftersom att det var första gången för båda så var det väl kanske inte kristallklart från början vad det var meningen att man skulle göra.. Men de förstod snart hur man gjorde och efter den stunden då allt äntligen gick som det skulle så var det ju ganska självklart, för dagen efter fanns det ingen tvekan alls.

Och under dagarna efter den 25 hände det helt fantastiska saker i lilla Elins kropp, könscellerna slog sig ihop och började dela sig - hon blev dräktig!

Ingen visste då att det var så, och gissa om väntan tills ultraljudet blev lång!
 

Hej! Carin heter jag och mitt största intresse har alltid varit djur, hundar framför allt.
Jo, i gymnasiet gick jag så klart man nåt kul måste man ju välja förstås så jag valde linjen Djurvård på Naturbruksgymnasiet Ösby i Västmanland.
Där gick jag i tre år, och tredje året började med praktik och den gjorde jag på Kennel Nei's en bit utanför Västerås.
Jag trivdes något enormt med att vara både med hundarna och med Jesper och Anna-Lena.. Så det blev inte bara praktik... Jag blev helt enkelt kvar, och jag fick en valp av dem. Min änglabebis Raija. Jag tog henne just därför att hon var minst och för att hon var sjuk, annars hade de helt enkelt avlivat henne (hon mådde verkligen dåligt)!
Men jag vägrade ge upp på den lilla krabaten, som nästlat sig in i mitt hjärta, så jag tog henne och hon var helt underbar!
Men hon var ju sjuk, hon kräktes allt som oftast och penicillinet hjälpte inte först så hon fick större dos och då blev hon äntligen bättre!
Och under en period verkade det som att hon skulle bli helt frisk, men sen vände det igen och hon blev värre igen. Värre än tidigare, nu kräktes hos fastän hon sov.. Jag orkade inte se henne må så.. Det var ett fruktansvärt svårt beslut men jag lät henne slippa det. Nu springer hon forhoppningsvis runt i någon typ av hundhimmel med en boll eller ett ben i munnen och retar de andra hundarna så som hon gjorde här!
Jag älskar henne något enormt - och det var just därför hon inte kunde få lida mer! Det var kanske mer smärtsamt för mig så här, men det viktiga är att hon slipper må dåligt.