Artikeln om valpningen
Jag vill att ni ska observera att jag anser att det gick till så här, det är min tolkning av situationen. Och även andra händelser (som Spanienresan) får ni ha vilka synpunkter ni vill om, men det är så här jag upplevde det.
Elins valpning.
Den här artikeln kommer att handla om en, vad det verkar som, ganska ovanlig valpning hos GDH. Och att jag som är en gammal praktikant skulle få chans att vara med är ändå ganska ovanligt. Det här är min tolkning.
Bakgrund
Jag gick djurvårdare utbildning på gymnasiet och självklart ingick praktik, det var 2007 och jag skulle efter sommarens praktik börja tredje året. Första delen av min fyraveckors praktik skulle jag göra i Spanien, jag skulle vara nästan tre veckor på ett uppsamlingshem för herrelösa hundar och den sista veckan ville jag göra på hemmaplan. När jag kom fram till att det skulle vara skönt att slippa pendla till praktiken den sista veckan så trillade polletten ner direkt, jag visste direkt vart jag ville vara! Så jag tog en kort promenad över till ett par bekanta som jag visste hade kennel och som jag följt med på utställning någon gång tidigare.
Jag gick hem till Jesper och Anna-Lena Nei, som har Kennel Nei’s och en uppfödning av GDH. När jag kom fram till huset stod trädgården i vacker grönska och äppelträden var tyngda av frukt, och där mitt på gräsmattan satt Jesper och Anna-Lena och njöt av det vackra vädret och en av dem njöt även av en kall pilsner. Bredvid trädgårdsmöblerna stod en hage, som var full med vit och brun fläckiga små tokar som sprang runt i det gröna gräset och busade. Jag hälsade och berättade att jag hade ett problem, jag hade ingenstans att ha min sista vecka praktik och jag ville ju vara just där. De var riktigt positiva, det skulle inte bli ett problem. Jag har bestämt för mig att det var veckan innan jag skulle dra iväg till Spanien för min första praktik.
Praktiken i Spanien
Praktiken i Spanien fungerade inte alls för mig, varken psykiskt på grund av lidandet hundarna utsattes för, eller fysiskt eftersom att dagen började vid fem på morgonen och ofta slutade jobbet runt tio eller halv elva på kvällen. Mitt på dagen var det siesta och det var underbart att slippa den värsta värmen, men med 200-250 hundar som skulle rastas längre sträckor och deras kennlar som skulle städas och tvättas. Två gånger dagligen! Vi var uppdelade på tre olika områden och jag hamnade på det med flest hundar. Vi hade 150-200 hundar, och vi var fem-sex personer varje dag. Glöm nu inte att det också skulle ha mat två gånger dagligen och att skålarna skulle diskas efter varje gång också, 150 skålar.
Hundarna led av diarré, loppor, hårda fästingangrepp, inre parasiter (jag såg själv en shih-tzu med dvärgbandmask som samma kväll skulle på ett plan mot Sverige), våtexem och en hel del andra åkommor. Det tillsammans med den extrema fysiska påfrestningen gjorde att jag lämnade mina tre klasskompisar och tog ett plan hem efter bara några dagar.
Hemma i Sverige igen = Praktik hos Kennel Nei's
Väl hemma i Sverige igen efter en nevös flygtur med mellanlandning och ett oväntat flygplansbyte i Barcelona var det bara att gå tillbaka till stackars Kennel Nei’s och fråga om de kunde förbarma sig över mig i två extra veckor. Inte heller detta var något problem och gissa om jag blev glad!
Då hade de levererat alla de små sötnosarna utom fyra stycken, Siri, Madicken, Madonna och Lucas. Jag lovar att jag blev glad över att se att det var valpar kvar, det är ju bara att inse att valpar är det underbaraste och mysigaste som finns!
Jag älskade att få vara med valparna och jag fick också under min praktik ta med mig Stella hem på nätterna, Stella var en unghund de tagit tillbaka från valpköparna eftersom att de annars skulle avliva den lilla flickan på nio månader.
Att fullkomligt förälska sig i för Gammel Dansk Hönsehund
Efter mina veckor hos Jesper och Anna-Lena var det svårt att åka tillbaka till skolan och jag tog varje chans jag fick att vara hundvakt och hälsa på.
Valpen Madicken var väldigt sjuk och de funderade en stund på att avliva henne, men så fort jag fick nys om det så berättade jag vad jag hade haft väldigt svårt att säga tidigare; jag vill ha henne! Hon fick en extra chans och jag fick min första GDH. Jag bad nästan direkt efter att praktiken var slut att få komma tillbaka efter studenten och bara några dagar efter studenten var jag tillbaka på heltid igen, gissa om jag hade saknat det!
Månaderna rullade på och vi fick mycket gjort under sommaren, klubbträff, utställningar, vi stängslade runt gården och mycket annat. Vi parade hundar men det gick inte som vi ville och efter långa månaders väntan mellan parningar och nästa löp så började Elin löpa i december 2008, och den 25 och 26 december parades Elin och Triztan. Åter igen väntan! Tills vi äntligen fick komma på ultraljud den 27 januari klockan 15.00. Vi slapp vänta länge i väntrummet och vi blev glada när vi såg att det var Lis-Marie som skulle ultraljuda lilla Elin.
Äntligen valpar!
Hon tryckte ut gel på proben och satte den emot Elins mage och utbrast att här finns det ju valpar! Hon kunde se minst åtta stycken och vi åkte hem exalterade och i ett smärre lyckorus. Triztans matte Ingegerd bekräftade att det var klart att hennes Triztan skulle fixa det där!
Åter väntan men nu var det en annan typ av väntan, den var otålig men lycklig.
Jag började räkna ner i bloggen och även hemma och min kära mor blev nästan tokig på ”imorgon är det två veckor kvar!” och liknande uttalanden ifrån mig. Den här typen av väntan var jobbig men samtidigt otroligt rolig, att mäta Elins omfång och att ta en drös med bilder varannan dag blev inte ovanligt, och under den sista delen av Elins dräktighet fick jag även vara ensam mycket med Elin när jag var hundvakt. Jag såg verkligen från dag till dag hur hon förändrades, inte bara fysiskt utan hon förvandlades till en mycket lugnare hund som plötsligt ville vara i centrum. Nedräkningen när det handlade om veckor var ändå lättare än när det sen handlade om dagar! Nu närmar det sig.
På natten när klockan slog någon minut efter tolv var jag snabb att uppdatera att nu var det en dag mindre kvar och det var precis så otålig jag var, varje dag som gick var så otroligt lång och för varje dag jag kunde räkna ner så kändes det som en otrolig lättnad och som någonting enormt, det är ju en extrem skillnad på tre och två dagar eller hur? Även om klockan bara slog det där slaget över tolv så kändes det stort och när jag den 24 februari var ensam med Elin och såg hur mycket valparna rörde sig där inne insåg jag på riktigt hur nära det var! Jag fick också en chans att i lugn och ro njuta av att känna de små liven röra sig där inne. Nu kände man faktiskt vilken del av valpen det var som rörde sig och att det var just huvudet den tryckte utåt, det var inte bara en rullning längre, det var riktiga valpar man kände där inne.
Jesper och Anna-Lena kom hem och även jag blev tvungen att gå hem, tiden går fortare när man sover!
Förberedelser
Klockan 12.26 ringde min telefon den 25, det var Anna-Lena som berättade att Elins temperatur hade gått ner till 36,6 grader och gissa om det blev bråttom att packa ihop datorn, kameran och allt annat man ville ha med sig och springa över dit.
När jag kom dit åkte vi och iväg en sväng till affären för att bunkra upp med dricka, mat, druvsocker och annat roligt man behöver för att hålla ångan uppe under natten om det skulle dra ut på tiden. Det gjorde det. Förarbetet tog riktigt lång tid, vattnet gick vid 01.50 och efter det flyttade vi henne ifrån soffan till valplådan.
Valpningen
07.00 kom äntligen första valpen efter mycket om och men ifrån Elins sida, det var ju hennes första valp någonsin och hon tyckte nog att det var riktigt konstigt. Hon var nog lite förvirrad, rädd eller stressad, vilket gjorde att hennes värkarbete blev mindre intensivt. Vi försökte en stund i valplådan att få igång henne igen, valpens baktassar hade tidigare tittat ut så nu var det bråttom att få ut den! Jag tog henne i koppel och sprang upp och ner för trappan för att stimulera värkarbetet, sen gick vi snabbt in till valplådan igen och då drog det igång. Valpen kom ut men det var lite för sent och vi kunde inte få liv i den igen trots ihärdiga försök.
När vi konstaterat att det inte gick att få liv i den lade vi ner den till Elin så att hon fick se vad hon ändå hade lyckats pressa ut. Bara fem minuter efter den första valpen kom nästa, så nu var värkarbetet igång på riktigt! Valpen tittade ut med huvudet först och då slutade Elin att krysta för en sekund, fostersäcken hade brustit inne i Elin så nu tittade valpen ut i världen på riktigt utan att ens vara ordentligt framfödd än. Den gapade och pep till, irriterad över att sitta fast.
Efter den sekunden som hon stannade upp och valpen gäspade, krystade hon på ordentligt och valpen slapp vara irriterad mer.
Elin var nu riktigt lycklig över att få ha sin friska valp ifred från början och överröste den med kärlek och massor med slickande. Fyra minuter efter födseln var valpen framme vid juvret och diade, en stark och frisk valp! Den första hade vi nu tagit bort ifrån valplådan och Elin var helt fascinerad av sin lilla pigga valp och säkert av känslan när den började dia. Elins mjölk började rinna ur juvret redan innan vattnet gick så nu var det nog skönt att trycket släppte, om än lite.
En timme senare var det dags för nummer tre och den kom snabbt och tillsynes smärtfritt, den liksom bara gled ut och hamnade i en torr handduk som gnuggade den. Fosterhinnorna öppnades snabbt och en tredje hane hade hon nu fött fram. Han var precis som den förra riktigt sugen på mjölk och det tog inte många minuter innan båda valparna låg tillsammans och diade. Ca 40 minuter senare såg ännu en valp morgonljuset som nu snarare var solskenet.
Den första tiken kom 30 minuter senare, detta var den första valpen jag någonsin tagit emot. Jesper hjälpte till med fosterhinnorna och naveln så att det gick snabbt och rätt till.
Klockan 10 var Elin ut för att kissa, Anna-Lena hade henne i koppel och jag följde henne i hälarna med en handduk i högsta hugg. Om det skulle vara så att valpen ville födas utomhus och vara den som såg snön först. När Elin satte sig - för att vad jag trodde skulle vara att kissa - så bestämde sig valpen för att den där snön skulle den bara se! Jag fångade den i handduken och öppnade fosterhinnan innan jag började halvspringa in och gnugga valpen.
Elin tog en paus mellan valp 6 och 7, förmodligen var det ena livmoderhornet nu tomt och det andra skulle påbörjas.
Hon hade kraftiga värkar en bra stund men det verkade som det var lång transportsträcka innan valpen kunde komma ut. Hon verkade lite irriterad på att det tog så lång tid och ställde sig upp, tryckte baken mot ett av valplådans hörn och krystade hårt igen. Valpen kom ut men jag var inte riktigt beredd på vad jag nu såg.
Valpen såg nästan helt svart ut, det var fostersäcken som färgats grön av syrebrist och nu var det bråttom. Eftersom att jag är helt ny med allt praktiskt som berör valpning så gav jag snabbt över valpen till Anna-Lena som stod i stand-by bredvid mig. Valpen var kanske en aningen slöare de första minuterna än de som kom tidigare, men återhämtade sig riktigt snabbt. Nummer 7 var en hane och nu ville vi verkligen jämna till det med åtminstone en tik till.
Nu var vi rädda för att det skulle vara samma sak med nästa valp också så när det gått en stund frågade vi Elin om hon ville gå ut igen och kissa och det var hon mer än villig att göra.
Som förra gången tog Anna-Lena Elin och jag en handduk och så bar det av ut. Elin kissade, men ställde sig inte upp direkt efteråt och sen såg jag hur valpen var på väg så nu var jag där direkt med handduken och väntade, det tog högst 6-7 sekunder efter det att jag fått dit handduken tills det att valpen låg i handduken i mina händer. Den här var inte grön och en stor lättnad sköljde igenom mig. Jag öppnade fosterhinnan runt huvudet så att den fick luft och det kom lite bubblor ur nosen men det hade det gjort om den förra som kom till världen i trädgården också så jag tänkte inte mer på det, på väg in i huset gned jag och gnuggade valpen mellan händerna som jag blivit lärd. Jag kom in till valplådan, satte mig på knä och lade ner händerna med valpen mot handdukarna i valplådan. DÅ såg jag det! Det bubblade inte mer, och inte heller rörde sig vare sig munnen eller bröstet, jag sade rakt ut bara ”SLUNGA!” till Anna-Lena som kommit in bakom mig, hon släppte Elin och tog valpen. Jag trodde att efterbörden lossnat men den satt kvar! Aah! Snabbt klippte vi navelsträngen och hon slungade den. Nu var jag rädd, för jag hade verkligen trott allt valpen var fri från efterbörden och det kostade extra sekunder att upptäcka det och att ta bort det ifrån valpen! Tänk om jag dödade valpen genom att inte kolla ordentligt! För mig var det här den värsta delen av hela valpningen och istället för lättnaden som tidigare sköljde över mig när jag såg att den inte var grön byttes nu ut mot ångest, stress och ledsamhet. Det var långa sekunder och jag trodde att jag skulle svimma när Anna-Lena sade att nu rör den på sig och att det bubblade igen. Jag trodde aldrig att jag kunde känna något så starkt som jag gjorde då. Jag började nästan gråta av glädje och lät lättnaden skölja över mig igen. Så frågar Jesper vad det är för något, hane eller tik. Det var en tik och den klarade sig!
Detta var nu nummer 8 som kommit ut och Elin lade sig till ro med sina helt underbara valpar.
En lycklig avslutning på en mycket annorlunda valpning!
Under hela valpningen var Elin helt fantastisk, och hon gjorde ett otroligt bra jobb med valparna. Hon mådde bra under hela valpningen men var självklart medtagen och trött mot slutet men hon slutade inte att kämpa på. Hon behövde bara förstå vad det var meningen att hon skulle göra och sen flöt det på otroligt bra. Hon förstod nog också efter första valpen som föddes ute att om hon rörde lite på sig så kom det igång bättre och hon ställde sig eller gick runt en kort stund mellan varje valp efter det.
Hon tog hela tiden riktigt bra hand om valparna mellan födslarna och stimulerade instinktivt valparnas kroppar och tarmsystem.
Den här valpningen var tydligen väldigt annorlunda mot vad Jesper och Anna-Lena var vana vid, det jättelånga förarbetet på nästan tre dygn och den korta tiden mellan valparna var annorlunda, tidigare har det varit tvärt om, kortare förarbete och längre tid mellan valparna.
Det gick 5 timmar och 12 minuter mellan den första och sista valpens födelse.
