Problematik hos tiken efter valpning

En tik som har valpat är av förståeliga skäl trött efter ansträngningen.
Detta är normalt och innebär inte att tiken är sjuk.


En tik som däremot har haft en komplicerad förlossning måste ägnas extra uppmärksamhet eftersom att både tiken och slemhinnan i förlossningsvägarna  har varit utsatta för stor påfrestning, vilket lätt leder till inflammationer.
De flesta tikar har en lätt blodig och grön flyning den närmaste tiden efter valpningen.
Har tiken haft en stor kull kan flytningarna pågå i flera veckor.


Kontakta veterinär efter valpning;

  • Vid kraftiga blödningar från slidan
  • Vid illaluktande flytning från slidan
  • Om tiken är apatisk eller slö
  • Om tiken fortsätter att krysta
  • Vid onormalt hög kroppstempratur
  • Om tiken inte intresserar sig för valparna.
Feber
En viss temperaturstegring är normal hos tik en eller ett par dagar efter valpningen. Temperaturen kan vara runt 39-39,2º C utan att det är något fel på tiken. Högre eller mer långvarig temperaturstegring tyder dock på att en störning föreligger. Det vanligaste är härvid att problemet är lokaliserat till tikens livmoder eller juver.

Akut livmoderinflammation
Till skillnad från den klassiska, hormonellt betingade livmoderinflammationen, pyometran, som uppträder företrädesvis efter löpning, är den akuta livmoderinflamma-tionen bakteriellt betingad och uppträder vanligtvis i nära anslutning till valpningen. Den kan också uppkomma efter t ex en abort, en vanlig parning eller en insemination. Det rör sig ofta om infektion med så kallade gram-negativa bakterier, som t ex colibakterier, vilka växer in via den öppna livmodermunnen. De kan möjligen också spridas via blodet. Det är därför en vanlig komplikation efter en svår valpning, kanske med förlossningshjälp i form av lägerättningar. Det kan också uppkomma då tiken lider av bristande tillbakabildning av såren efter moderkakorna eller vid kvarbliven efterbörd. Tiken får härvid rikliga flytningar, vanligen variga eller var- och blodblandade.
Hon får allmänsymptom med dålig aptit och feber. I långt gångna fall kan hon få undertemperatur. Om man känner efter kan man finna att hon har en stor och degig livmoder. Innan man sätter in behandling bör man kontrollera om det fortfarande finns foster, fosterhinnor eller moderkakor kvar. Man bör ta ett bakteriologiskt prov från flytningarna och sätta tiken på antibiotikabehandling. Livmodersammandragande medel bör också ges om inte foster eller moderkakor finns kvar. Behandling med hormonet prostaglandin har också prövats med framgång. Tiken bör alltid följas upp i samband med nästkommande löpning.

Subinvolution av placentasåren
Subinvolution, eller bristande avläkning av såren efter moderkakorna i livmoderns vägg, uppkommer av okänd anledning. Man har funnit att celler från fostrets del av moderkakan sitter kvar i livmoderväggen. Detta medför att livmoderväggen inte läker av på normalt sätt. Orsaken till detta vet vi ingenting om. Störningen uppträder nästan uteslutande hos förstagångsvalpande tikar. I mer än 2/3 av de fall som beskrivits var medelåldern under tre år. Det man ser är att tiken efter valpningen vanligen har sparsamma, rena blodflytningar under upp till tre månader eller mer. I det okomplicerade fallet blir dessa inte grumliga eller illaluktande, utan har en klar, röd blodfärg. Livmodern uppvisar ovala förtjockningar där moderkakorna varit fästade. Livmoderhornen blir på dessa platser 1 1/2 - 3 gånger så tjocka som i de mellanliggande partierna. Ibland kompliceras bilden av att det uppkommer genombrott ut i bukhålan, vilket kan utvecklas till en bukhinneinflammation. För att ställa rätt diagnos fordras att man kan skilja detta tillstånd från andra med liknande symptom, som blödningar av annan orsak t ex akut livmoderinflammation, förstadium till pyometra, yttre våld, blåskatarr, urinstenar, eller tumörer i vagina, livmodermun, liv-moder eller i äggstockar eller i urinblåsan.
En förstagångsvalpande tik med långvariga blödningar men som för övrigt är pigg bör misstänkas lida av subinvolution. Störningen avläker i de allra flesta fall komplikationsfritt av sig själv med tiden. Det kan ta många månader. Det finns inte någon effektiv behandling. Livmodersammandragande medel har inte kunnat visas ha någon effekt. Tiken bör dock hållas under uppsikt och kontrolleras så att hon inte blöder så mycket att hon får blodbrist. Likaså bör man kontrollera att hon inte får inväxt av bakterier och en akut livmoderinflammation. I undantagsfall kan det bli aktuellt med en operation för att ta bort livmodern på grund av detta. Men det hör till ovanligheterna. Vanligtvis återkommer inte problemet vid nästa valpning.

Kvarbliven efterbörd
Det förekommer av och till att en eller flera efterbördar inte kommer ut i samband med valpningen, utan blir kvar i livmodern. Man bör försöka hålla reda på hur många som kommit ut, men det är inte alldeles lätt alla gånger. Ett sätt är att ha en särskild papperskasse bara för efterbördarna och göra till vana att omedelbart förpassa dem dit när de har kommit ut. Sen har man ofta fullt upp med att torka och undersöka valpen och kanske också väga den. Tar man inte genast reda på efterbörden så passar gärna tiken på att äta upp den medan man är upptagen på annat håll. Det gör inget i och för sig, men kan göra det svårt att hålla rätt på antalet. Kvarblivna efterbördar kan många gånger palperas genom bukväggen, åtminstone om tiken är lugn och i normalhull. Man kan ibland missta sig på en aktivt sammandragande livmoder. Om man efter några minuter känner efter igen på samma ställe kan man upptäcka ett eventuellt misstag. Livmoderns kontraktionsvåg har då flyttat sig, medan en efterbörd ofta ligger kvar på samma plats. Kan efterbörden kännas så kan den många gånger också matas fram så att man kan ha möjlighet att nå den och dra ut den. Ibland underlättar det om tiken hålls med hög framdel. Får man efterbörden så långt bakåt att någon del hänger fram genom vulva kan man ha hjälp av peangen för att få ett ordentligt grepp om den och dra ut den. Den är annars så hal att det kan vara svårt att få tag om den. Sitter den hårt fast ska man inte dra ut den med våld, utan i så fall låter man den vara kvar. Har tiken hunnit få bakterieinväxt i livmodern så bör hon sättas på antibiotika. Om livmodern är förstorad kan man också sätta henne på livmodersammandragande medel.

Livmoderframfall
Framfall av livmodern är ovanligt hos hund. När det någon gång förekommer är det vanligtvis på doggraserna. Framfallet kan vara olika omfattande, allt ifrån bara en del av ett horn, till att hela livmodern är framme. Detta är ett akutfall och måste snabbt komma under veterinärvård. Behandlingen består vanligen i att livmodern avlägsnas.

Juverinflammation
Denna uppträder vanligen i samband med valpningen, men kan någon gång även uppkomma till följd aven sårskada på juvret. Juverinflammationen märks många gånger först på valparna, som blir oroliga och skriker. Om ingenting görs kommer de ganska snart att tyna av och dö. De kan ses dia utan att öka i vikt. De vanligaste bakterierna i detta sammanhang är stafylokocker, streptokocker och colibakterier. Dessa bildar giftiga produkter, toxiner, vilka kan medföra att valparnas hjärnaktivitet dämpas, deras puls blir långsam liksom deras andning och de får undertemperatur. Så småningom kollapsar de.
Bakterierna klär valparnas tarmvägg och försvårar upptaget av antikroppar från råmjölken, vilken är en livsnödvändighet för valparna. Valpen får endast ca 15 % av sitt infektionsskydd från modern via moderkakan. Resten måste den få i sig via råmjölken. På tiken märks att en eller flera juverdelar är förstorade, röda, varma och ömmande. Ibland ses en allmänpåverkan med feber och bristande aptit. Tiken vill inte låta valparna dia. Ibland kan det bli en abscessbildning (böld) i juvret. Man bör ta ett bakteriologiskt mjölkprov och sätta tiken på lämpligt antibiotikum. Vid provtagningen kan man ibland se att mjölken är missfärgad: gul, blodtillblandad, brun eller nästan svart. Ibland kommer den missfärgade, infekterade mjölken bara ur en eller ett par av spenens många kanaler. Man bör också mjölka ur den aktuella spenen flera gånger dagligen. Om det är flera juverdelar som är angripna kan man underlätta urmjölkningen genom att lägga en varm, fuktig handduk över juvret innan man börjar massera det. Tänk på att det är bakterier i mjölken. Tvätta händerna noga och se till att inte spilla infekterad mjölk på de friska spenarna. Antibiotikabehandlingen bör pågå i 7-10 dagar. Om valparna blir dåliga i magen av att tiken antibiotikabehandlas får man ta dem från tiken under den perioden och föda upp dem för hand. Försök annars förhindra att valparna diar från den infekterade spenen, genom att tejpa över en bit gastyg över juverdelen. Om valparna är för små för att avvänjas och måste tas bort från tiken under behandlingen, bör man se till att hålla hennes mjölkproduktion uppe genom tillräckliga urmjölkningar tills valparna kan läggas till henne igen. Vanligen blossar inte juverinflammationen upp igen vid nästa valpning, men man bör vara observant på risken.

Mjölkstockning
Mjölkstockning drabbar en del tikar med hög mjölkproduktion eller tikar som har spenar som är missbildade så att valparna inte gärna vill dia dem. Det är inte ovanligt att de bakersta, mest högproducerande spenarna är dubbla, vilket gör det svårt för valparna att greppa om dem i början. Juvret blir även i detta fall svullet, hårt och ömt. Behandlingen består i urmjölkning och varma omslag. Tiken ska bara mjölkas ur så mycket att trycket släpper. Tar man mer stimuleras istället till ytterligare mjölkproduktion.

För liten mjölkproduktion
Detta drabbar framför allt tikar som har valpat för tidigt. Behandlingen består främst av att tikarna ges mjölkstimulerande foder, som lever och välling. Är juvret någorlunda fyllt kan en behandling med oxytocin få tiken att släppa ned mjölken och stimulera till ytterligare produktion. Bristande mjölkproduktion är vanligare efter kejsarsnitt än efter en normalförlossning. Tikar som utfodrats restriktivt under dräktigheten kan drabbas av denna komplikation. Det förekommer tyvärr att en bantningskur sätts in först när tiken väl är dräktig. Ibland föreligger en hormonell störning som bakgrund till bristande juverutveckling. Sådana tikar har kunnat bli dräktiga och har valpat helt normalt, men har aldrig fått igång någon mjölkproduktion. Försök med hormonell behandling har inte lyckats. Avel bör avrådas. Det är vanligt att hela kullen dör till följd av mjölkbristen.

Eklampsi - mjölkkramp
Eklampsi är ett akut livshotande tillstånd hos tiken. Det drabbar framför allt de små och medelstora raserna och uppträder vanligen i den period då tiken ger som mest di, dvs under tredje till fjärde veckan efter valpningen. Det kan dock uppträda redan under de sista tre dräktighetsveckorna och så sent som 45 dagar efter valpningen. Orsaken är inte helt känd men störningen uppstår på grund av att tiken har en rubbad reglering av sin blodkalknivå. Denna rubbning resulterar i att tiken får kramper. Första symptomen är ofta att tiken blir orolig och nervös. Hon bryr sig plötsligt inte längre om sina valpar. Hon kan dregla, flämta och gnälla. Därefter får hon ofrivilliga muskelryckningar. Inom allt ifrån några minuter upp till 8 - 12 timmar utvecklas kramper. Dessa blir snart livshotande om inte tiken kommer till behandling. Tiken får ofta hög feber - upp till 41,5° C huvudsakligen som en följd av den kraftiga muskelaktiviteten. Behandlingen består i att tiken ges kalk. Tiken ska därvid svara snabbt på behandlingen. Om kramperna kvarstår kan man misstänka att hon istället eller samtidigt lider av för låg blodsockerhalt. Den kraftiga muskelaktiviteten kan ofta leda till att blodsockret sjunker, vilket i sig också kan leda till kramper hos tiken. Tiken ges i dessa fall sockerlösning. Tikägaren får sedan fortsätta behandlingen hemma med kalkgivor under några dagar. Tag ifrån tiken hennes valpar under 24 timmar och handmata dem under tiden. Försök därefter att lägga till dem igen. Skulle tiken få återfall så måste valparna avvänjas. Många gånger är de i lagom ålder för avvänjning när eklampsin uppträder. Får tiken rätt mängd kalk går det vanligtvis bra att lägga till valparna igen, utan att tiken får återfall. Förebyggande behandling under dräktighet:en med höga doser kalk och D-vitamin är sannolikt inte att rekommendera. Däremot bör man se till att tiken har en fullvärdig och rätt balanserad foderstat med en kalk/fosforkvot på mellan 1:1 och 1,2:1. Uppfödare som har haft problem med eklampsi hos sina tikar har tyckt sig märka en markant förbättring när de har gått över till en välbalanserad foderstat. Huruvida problemet med eklampsibenägenhet är ärftligt eller ej är oklart. Med tanke på riskerna för tiken bör man ändå noga överväga situationen innan man väljer att para en tik igen sedan hon råkat ut för eklampsi.

Hypoglykemi
En krafikg aktivitet i musklerna kan medföra att blodsockret sjunker, vilket i sin tur kan leda till kramper hos tiken. Detta kan uppstå både före, under och efter förlossningen och ger samma typ av kramper som man ser vid eklampsi. Tikar med hypoglykemiska kramper behandlas med glukos direkt i blodet.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0