GammelDansken

Det går inte riktigt att beskriva känslan jag tror att vi alla haft den här helgen, det är verkligen obeskrivbart när så många människor med ett enda gemensamt intresse möts och har så otroligt trevligt tillsammans. Även om den stora gemensamma nämnaren denna helg var Gammel Dansk Hönsehund så är alla som var på fliken som bästa vänner och blandades och umgicks tillsammans. Det finns inga tydliga uppdelningar i grupper och alla blir hjärtligt välkomnade, vi är en enhet allihopa.


Utställningen

Här träffas vi inte bara som GDH ägare utan även som individer och samtalen handlar om allt mellan himmel och jord och det mest fachinerande samtalsämnet jag hörde om denna helg var frågan - "kan man ha en älskarinna även om man är singel?".


På väg till jaktträning.

Men trots att allt detta är otroligt trevligt och mysigt och gemenskapen helt sanslös så är ämnet ändå vår älskade ras och det otroliga med att den firar 300år!

Detta firades verkligen! Utställningen vi hade på lördagen var speciellt rolig för mig, som PR ansvarig så har jag verkligen kämpat för att få in priser och tjatat otroligt mycket om att styrelsemedlemmarna ska be om sponring där de bor. Nu fick jag stå i pristältet och själv hjälpa till att dela ut dessa fantastiska priser som vi kämpat för att få in.
Det går inte att tacka sponsorerna tillräckligt! Alla som ställde upp på antingen utställningen, jaktträningen eller gick tipspromenaden fick åtminstonde ett pris med sig hem och många fick mycket mer än så.
Hela helgen känns välplanerad (om jag får säga det själv) och otvingad.
Det fanns ett ungefärligt schema som vi följde bra och det fanns gott om tid för prat i pauserna och under aktiviteterna.
När jag delade ut priserna för tipspromenaden blev det applåder efter varje uppläst namn och sedan snack som nog aldrig hade tagit slut om jag inte blivit tvungen att avbryta (jag ville ha efterrätten!!). Även om det kan låta störande så är det så vackert att se och höra, alla dessa människor träffas en gång om året -och ibland ännu mer sällan- men ändå är vi som en enda stor familj. Vi knyts samman av släktskapet mellan våra älskade hundar.


Sinus, Vorsteh snart 13 år.

Tyvärr är en helg som denna något som helst enkelt inte kan beskrivas med ord och allt fantastiskt som hänt denna helg orkar jag helt enkelt inte skriva ner. Det är något som måste upplevas och först då kan man uppskatta det ordentligt och själv förstå känslan som finns där.

Själv har jag ingen stor familj här hemma men jag har ändå en stor familj, inte genom mitt eget blod men genom blodet i dessa underbara hundars linjer. För där, just då under några få dagar är vi alla en stor familj och våra fyrbenta vänner en stor fläckig flock.

Även nykomlingarna, både fyr- och tvåbenta är hjärtligt välkomna in i värmen som finns mellan oss. Detta är också något som inte riktigt kan beskrivas men jag kan försöka..

Under lördagen tog jag och Emil ut Jesper och Annas hundar på en kvällspromenad, jag frågade om Anette ville följa med och ta med sig sin Stella (: Hon hängde på och vi gick. Jag och Emil hade alltså en otroligt sammansvetsad flock på fem medlemmar och sen kom lilla Stella själv och skulle försöka passa in i den.
Otroligt nog är det inga problem, Nikki var lite stöddig och skulle visa att hon har hög rang men gav sig efter några tillsägningar från mig. Sedan sprang de tillsammans på en liten skogsväg och då inte som en flock + one utan som en flock som fått en ny medlem.


Stella.

Våra hundar påverkar oss mer än vi anar (tror jag i alla fall) för i våran klubb och på våra träffar visar vi samma acceptans och kärlek som våra hundar gör. Jag har aldrig hört om en klubb som är mer sammansvetsad och som har så roligt tillsammans. Och allt detta gör vi (oftast) helt nyktra :P

Nu börjar klockan närma sig för sent för att vara vaken när man ska jobba imorgon, men många fler bilder kommer självklart imorgon!